Meadowlark

Har inte skrivit här på ett tag nu. Har inte mått särskilt bra på sistone. Saker och ting kan verkligen ske hemskt fort. Jag visste först inte om jag skulle ens bry mig om att skriva nåt men känner att jag behöver ventilera av mig. Är rädd att alla minnen ska blekna annars. Förra veckan blev min pappa sjuk och det var väldigt allvarligt, han fick diagnosen lungcancer och anledningen till att han var där från början var att han hade ramlat utomhus och sen hade han inte vågat gå ut då han ramlade även imomhus. Med tanke på hans sjukdom som gjort vårt förhållande väldigt komplicerat hela min uppväxt så hanterade han ju det inte så som en annan skulle ha gjort.

Vi har inte träffats på flera år utan endast pratat i telefon. Det här året tog vi upp kontakten mer och mer och hade planerat in att träffas den här månaden. Det fick jag ju också men inte riktigt på det sättet vi hade önskat. I tisdags förra veckan åkte jag och Chiristoffer ner då han låg på lassarettet i Halmstad. Han såg så liten ut. MIndes honom så stor då han var jätte lång i vanliga fall. Det var trots omständighterna så underbart att se honom. Hans ansikte sken upp och han log mot mig hela tiden när han inte somnade till. Han sover på samma sätt som mig märkte Christoffer. Jag brukar alltid ta upp ett ben och ha foten på madrassen och vaja på benet. Det kanske är nåt genetiskt..eller så är det många människor som sover så..vet inte. Vi trodde det värsta iaf när vi åkte dit, men doktorn var väldigt positiv och sa att den här typ av cancer besvarar bra behandlingen som de kunde sätta igång med på en gång. Så han fick det i form av tabltetter. Hon sa även pga att han är så pass ung, bara 58 år, att det inte skulle vara något problem. Jag lovade honom att jag skulle komma och hälsa på om någon vecka igen då doktorn inte visade någon form av risker alls. Trodde att jag åtminsitonde skulle få höra att de aldrig kan ge några garantier men inte ens det sa hon. Så jag var så lycklig och sa till honom att han skulle klara av det här och att sen när han blir bättre att vi skulle äta på hans favorit café regnbågen och han såg så lycklig ut. Så vi åkte hem igen med det här positiva beskedet.

På torsdagen den 13 september på förmiddagen när jag var i skolan så ringde min mobil så jag gick och svara utanför klassrummet och då var det sköterskan som sa att Pappa hade blivit sämre och att hon inte trodde att han hade långt kvar och att han inte besvarat på behandlngen som de trodde att han skulle göra. Jag blev så ledsen och arg och chockad och fattade ingenting. Jag hade aldrig åkt hem igen då om det inte fanns mer tid för honom. Det var hemskt att få ett sånt besked särskilt i skolan. Jag var tvungen att gå in i klassrummet igen för att hämta mina saker alldeles panikslagen och tårögd. Som tur är så är min klass så himla snäll och läraren var också förstående. En i min grupp körde mig hem. Det var så snällt av henne.
Sen så ringde min faster och sa att hans värden blivit mer stabila Jag skulle åka ner till honom så fort som möjligt på fredag morgon men på torsdag kväll bara ca en halvtimme emellan då han mådde bättre så ringde min faster igen och berättade att han hade gått bort. Jag kan fortfarande inte ta in det. Är så ledsen och chockad. Saknar honom så mycket. Är så arg på mig själv att jag inte såg till att vi skulle träffas tidigare. Även om jag vet att jag inte hade varit redo för det psykiskt då så önskar jag bara att jag hade varit det. Jag åkte till mamma i söndags då i och med att jag är den enda dottern så är jag närmast anhörig så jag har ansvaret för begravning och alla praktiska saker kring hans lägenhet och såna saker. Är så lyckligt lottad iaf för det är så många som har ställt upp för mig och är så snälla mot mig. Jag känner mig helt tom just nu bara. Jag har försökt förtränga det som hänt de senaste dagarna men blir påmind hela tiden då jag måste göra det praktiska kring hans bortgång. Det var riktigt hemskt i måndags när jag var på begravningsbyrån. Det värsta var att välja kistan och tänka på att han kommer ligga där i. Jag har inte tagit itu med lägenheten ännu. Det känns för jobbigt att behöva gå in där..men jag måste ju men inte än bara. Igår när jag fick personbeviset skickat till mig, då jag ska visa att jag är hans dotter så att jag kan avsluta konton och säga upp kontraktet på lägenheten, så var det så hemskt att läsa vad soms stod där. Att min pappa är avliden. Jag vill inte acceptera det här. Jag har sett fram emot att träffa honom så mycket. Det räcker inte för mig det här. Jag behöver ha mer. Är så arg på läkarna med då de säger så olika saker till en på så kort tid. MIna känslor har åkt berg och dal bana. Inte nog med att de sa så till mig. En annan läkare hade sagt nåt helt annorlunda till några i min släkt, att pappa bara hade sex månader kvar att leva. Att de ens ska kunna göra så. Helt sjukt. Så dåligt så det finns inte!
Begravningen är iaf den 4 oktober. Tror inte jag åker ner innan dess. Har vart hemma hela veckan. Har egentligen min VFU denna veckan men jag orkar inte med det just nu. Måste tillbaka till skolan på måndag för jag missar så mycket annars. Vill helst bara vara hemma och försöka ta in det här. Men samtidigt känner jag att jag inte orkar tänka på det mer. Önskar bara att det inte var sant det här, att allt bara är en mardröm och att jag fortfarande har möjlighet att träffa honom igen.
Ska ta och läsa lite nu i en bok som vi ska ha seminare för på måndag.