Meadowlark

Att komma hem till vardagen kan också vara väldigt jobbigt och smärtsamt. Bilbos favorittjej och även en av mina favoriter har blivit väldigt sjuk. Jag fick säga adjö till henne i fredags. Det kändes helt overkligt. Allas våran älskade Simba kommer inte finnas mer från och med imorgon eftermiddag. Ofattbart! Jag har så svårt att smälta det och jag lider så med Sara. Det kommer bli en väldigt tuff tid för henne. Jag önskar jag kunde göra något, att det finns nåt magiskt att säga så att allt det onda går poff väck. Äga nån potion som ger evigt liv, vad som helst. Jag hatar den biten av livet, att förlora de man älskar och sedan tvingas gå vidare i vardagen och känna tomheten och saknaden efter dessa underbara själar som varit ens trognaste vänner. Vi kommer sakna dig Simba!

Det har varit en omvälvande tid. Onsdags promenaden gick från att vara helt underbart höstlig med 13 lyckliga vovvar som sprang omkring och lekte till att efter vi kommit en bit upp på berget bli en riktig hemsk mardröm. På ett ögonblick sekund sker det som bara inte får hända! En av hundarna är instabil och är en omplaceringshund och hon har varit duktig på sistone och ägaren gör så gott hon kan. Dock inte tillräckligt för hon attackerade stackars lilla Våfflan. Det var så fruktansvärt för hon högg verkligen tag i våfflans hals och det är ett mirakel och en enorm änglavakt att Våfflan överlevde. Vi fick inte veta förrän idag att hon klarat operationen och har nu fått komma hem till matte igen för hon stannade kvar på blå stjärnan under natten. Jag är fortfarande i chocktillstånd över det och har svårt att få bort denna hemska syn från mitt minne. Drömde mardrömmar om det inatt och om det inte vore för Kevin så hade underbara våfflan inte funnits mer. Har gråtit så mycket och oroat mig. Vi alla skakade och vart chockade och samtidigt så försökte man att hålla skenet uppe för Eva Lena och Våfflan så att hon skulle hålla sig så lugn som möjligt efter att vi fick loss henne.
Stackars Våfflan har helt sjukt nog råkat ut för det här tre ggr tidigare. Två ggr av samma hund som i onsdags och en annan. Det är egentligen en underbar tant som heter Maj Britt som är riktiga matte och Eva Lena brukar ta med henne på promenaden med sin hund Mike för att Våfflan ska få lite mer motion i och med tanten har svårt att gå längre rundor. Hon är så otroligt gullig och jag förstår inte hur i helvete det är rättvist att Våfflan eller MajBritt ska behöva hantera det här. Hon är en sådan hund som sköter sig själv och är alltid glad och bryr sig inte så mycket om de andra vovvarna utan är nöjd och glad att nosa på mystiska jordhål och liknande. Hunden som attackerade behöver få munkorg och vara kopplad! Majbritts son är väldigt arg och ska anatgligen ansöka om att få hunden avlivad vilket ajg verkligen kan förstå på ett sätt. Samtidigt så vill jag ha en tro på att man kan göra något för att hjälpa hunden men det krävs otroligt mycket och är inte säker på att hennes matte har det som behövs.
Våfflan är en av mina favorit älsklingar på promenaden och rent spontant i stundens hetta ville jag bara att den andra hunden skulle dö. Men med lite förnuft så vill jag att hon ska få ett drägligt liv och hamna hos någon som kan hjälpa henne. Varför kan vi inte ha Ceasar Milan här i området.
Nånting som verkligen har fördärvats är min harmoniska och idyliska bild av vovvar. För mig är de ett av de viktigaste i mitt liv och det bästa en männsika kan någonsin få lära känna. Men att ha sett en hund bita sig fast i en oskyldig liten cavalier som inte gjort nåt ont någonsin, med avsikt att döda då blir min fina bild totalt kvaddad. De ljuden man hör där hon nästan kvävs, fy fan vad ont det gör att se. Går inte att föreställa sig och så står man där helt hjälplös.  Jag känner mig rädd nu när jag går ut med Bilbo att det ska hända honom. Han är vår bebis, vårt allt. Usch det känns bara otroligt jobbigt just nu. Men tack gode gud eller vad det nu är som gjorde att Våfflan överlevde, det är huvudsaken. Hon är en riktig fighter. Jag hoppas att det inte ska hända nån vovve i vårt gäng nåt mer ont.

Underbara Våfflan! All energi till att du ska tillfriskna fort och vara ditt gamla jag igen

Jag blir inte jätte påverkad när jag läser eller hör om människor som skadas, när det gäller människor i västvärlden. Jag vill självklart att ingen ska fara illa men det påverkar mig inte något nämnvärt känslomässigt. Men djur däremot är jag oerhört känslig att läsa något om, speciellt om det blivit skadat på något sätt. Mitt hjärta brister verkligen och tårar faller. Läste på gp:s hemsida om en hundvalp som knivhuggits i hjällbo (där vi bodde förut) Min deprimerande syn på världen blir inte bättre efter sådana händelser. Jag hoppas verkligen att den lilla valpen överlever och får ett långt och fint liv. Jag blir så arg, hur kan man göra något sådant mot en oskyldig hundvalp!

Usch det var den värsta dagen igår på länge. Jag grät hela dagen. Vår lilla Donna har på något sätt under natten till torsdag skadat sina framtänder rejält. När jag skulle ge morot på morgonen upptäckte jag det för hon kunde inte greppa moroten. Jag fick panik på en gång och såg att ena tanden var helt av plus att den andra var halvtbruten och låg snett i munnen. Förstår inte vad som har hänt och hon har friska och starka tänder så det måste varit jätte traumatiskt för henne :( Hon måste ha fastnat nånstans och försökt ta sig loss. Är så arg att vi inte hört någonting. Det är det dumma med marsvin för de låter inte när det händer något. Så vi spenderade hela dagen på akuten igår. Hon fick inte hjälp förrän halv tre och därefter fick vi beskedet att hon var tvungen att sövas ner för att de skulle kunna hjälpa henne! Jag blev livrädd när de sa det för marsvin är otroligt känsliga för att sövas ner. Det är inte vanligt att de klarar av det. Jag var så rädd att vi skulle förlora henne men som tur va var de så himla duktiga och Donna var stark så hon klarade av det. Vi fick hämta hem henne sent igår och vart inte hemma med henne förrän kl 21. Hon kommer inte kunna äta hela bitar som hon brukar på ett tag utan vi får ge henne pyttebitar eller riva det. som tur är så kan hon äta sitt hö! Det är det viktigaste för henne så är så lättad för det.Jag är så stolt över min gumma att hon klarade av det. Stackarn hade haft ont från natten till eftermiddagen,  inte fått nåt att äta på hela den tiden vilket är väldigt allvarligt för ett litet marsvin. Hon var så stressad över att åka iväg nånstans, Hon var så rädd när hon var hos veterinären. Jag grät av glädjetårar när vi var hemma med henne för då blev hon sig själv fort igen med lite pyttegurkbitar och gos och hö.
Jag är fortfarande orolig för henne dock att nåt ska hända, speciellt när vi inte vet vad som orsakat det. Vi har tagit bort husen och satt in deras sängar istället och en tunnel för husen är det enda jag kan tänka mig. Det får ju verkligen inte hända igen! Jag är orolig över Donnas tänder hur de kommer växa. Jag hoppas att de växer fint så att vi inte behöver oroa oss längre fram att hon inte kan få i sig mat ordentligt. Det är vanligt att tänderna kan börja växa snett nämnligen. Hoppas att det inte händer Donnis och att hon mår bra och får ett långt liv. Jag är inte redo att förlora henne. Hon ska dö av ålder inte av sjukdom.
Vi har fått stödmat utifall att hon inte skulle äta men hon har god aptit så det funkar ju att göra mos av allting :) Nu ska vi ge henne smärtlindring i tre dagar från och med idag och hoppas att hon inte känner av smärtan i tänderna sedan. Jag är så glad över att vår bebis klarade sig!

Åh vår Donnis har blivit sjuk igen. Är skitledsen! Hennes ena öga har hon svårt att öppna och det ser trött ut och geggigt av en hinna. Vi ringde veterinären på blå stjärnan och hon sa att det inte är akut utan det kan bli fult bara om det är ett sår. Då det kostar 2000 kr bara för att komma in akut så väntar vi till på måndag men fan vad jag önskar att vi var rika och inte behövde tänka så hemskt. Är så himla orolig för henne. Igår när jag kela med henne på kvällen såg jag att hon hade lite gegga precis vid ögonvrån, men trodde bara det var typ som vi människor kan få ibland för de har de allihopa fått ibland utan att nåt har hänt men nu efter vi vart i stan och shoppat så blev vi helt förskräkta över hur hon ser ut på ena sidan. Att det kan förändras så fort över dagen bara. Hon verkar pigg i övrigt iaf och mat tiggde hon så det är ju ett gott tecken iaf. Varför måste våra bebisar bli sjuka. De är så oskyldiga. Är livrädd för den dagen de inte finns nåt mer. Klarar inte av d. Nackdelen med att tycka om djur är att de inte lever lika länge som en själv. Ibland känns det som om det är så hemskt så det knappt är värt den sorgen. Men samtidigt så är en sekund värd all smärta med våra underbara gummor. Snälla snälla att vi får en tid fort och att det inte är nåt allvarligt och att hon inte lider just nu. Till måndag känns som en hel evighet just nu. I vanliga fall brukar det kännas tvärtom när det är helg att det går alldeles för fort.

 Donnisen när hon bara var ca ett halvår gammalt. Hon har alltid varit en stor och stark tjej. Vår drottning i familjen.