Meadowlark

Det har varit en omvälvande tid. Onsdags promenaden gick från att vara helt underbart höstlig med 13 lyckliga vovvar som sprang omkring och lekte till att efter vi kommit en bit upp på berget bli en riktig hemsk mardröm. På ett ögonblick sekund sker det som bara inte får hända! En av hundarna är instabil och är en omplaceringshund och hon har varit duktig på sistone och ägaren gör så gott hon kan. Dock inte tillräckligt för hon attackerade stackars lilla Våfflan. Det var så fruktansvärt för hon högg verkligen tag i våfflans hals och det är ett mirakel och en enorm änglavakt att Våfflan överlevde. Vi fick inte veta förrän idag att hon klarat operationen och har nu fått komma hem till matte igen för hon stannade kvar på blå stjärnan under natten. Jag är fortfarande i chocktillstånd över det och har svårt att få bort denna hemska syn från mitt minne. Drömde mardrömmar om det inatt och om det inte vore för Kevin så hade underbara våfflan inte funnits mer. Har gråtit så mycket och oroat mig. Vi alla skakade och vart chockade och samtidigt så försökte man att hålla skenet uppe för Eva Lena och Våfflan så att hon skulle hålla sig så lugn som möjligt efter att vi fick loss henne.
Stackars Våfflan har helt sjukt nog råkat ut för det här tre ggr tidigare. Två ggr av samma hund som i onsdags och en annan. Det är egentligen en underbar tant som heter Maj Britt som är riktiga matte och Eva Lena brukar ta med henne på promenaden med sin hund Mike för att Våfflan ska få lite mer motion i och med tanten har svårt att gå längre rundor. Hon är så otroligt gullig och jag förstår inte hur i helvete det är rättvist att Våfflan eller MajBritt ska behöva hantera det här. Hon är en sådan hund som sköter sig själv och är alltid glad och bryr sig inte så mycket om de andra vovvarna utan är nöjd och glad att nosa på mystiska jordhål och liknande. Hunden som attackerade behöver få munkorg och vara kopplad! Majbritts son är väldigt arg och ska anatgligen ansöka om att få hunden avlivad vilket ajg verkligen kan förstå på ett sätt. Samtidigt så vill jag ha en tro på att man kan göra något för att hjälpa hunden men det krävs otroligt mycket och är inte säker på att hennes matte har det som behövs.
Våfflan är en av mina favorit älsklingar på promenaden och rent spontant i stundens hetta ville jag bara att den andra hunden skulle dö. Men med lite förnuft så vill jag att hon ska få ett drägligt liv och hamna hos någon som kan hjälpa henne. Varför kan vi inte ha Ceasar Milan här i området.
Nånting som verkligen har fördärvats är min harmoniska och idyliska bild av vovvar. För mig är de ett av de viktigaste i mitt liv och det bästa en männsika kan någonsin få lära känna. Men att ha sett en hund bita sig fast i en oskyldig liten cavalier som inte gjort nåt ont någonsin, med avsikt att döda då blir min fina bild totalt kvaddad. De ljuden man hör där hon nästan kvävs, fy fan vad ont det gör att se. Går inte att föreställa sig och så står man där helt hjälplös.  Jag känner mig rädd nu när jag går ut med Bilbo att det ska hända honom. Han är vår bebis, vårt allt. Usch det känns bara otroligt jobbigt just nu. Men tack gode gud eller vad det nu är som gjorde att Våfflan överlevde, det är huvudsaken. Hon är en riktig fighter. Jag hoppas att det inte ska hända nån vovve i vårt gäng nåt mer ont.

Underbara Våfflan! All energi till att du ska tillfriskna fort och vara ditt gamla jag igen