Meadowlark

Sökandet efter det perfekta livet är såklart ouppnåeligt men ändå trots denna vetskap så fortsätter jag att tro att till exempel"när jag köpt den här tröjan så blir det perfekt". Det är så störigt att hålla på sådär och aldrig vara nöjd. Det är ju bra med utveckling men ibland känns det för löjligt hur man håller på och lurar sig själv att bara man når till ett visst stadie så kommer man vara nöjd och lycklig.
Kan man komma ifrån detta tänkande eller är det något som man som människa måste stå ut med. Jag försöker leva i nuet och uppskatta vardagen och de små tingen men det dyker alltid upp en liten tanke om framtiden som ska göra allt till det bättre. Är det inte en tanke om vikt och kost så är det ett klädesplagg som ska förändra hela ens uppenbarelse eller så är det en kurs man läser som ska kännas wow, and it goes on an on. Då kan jag bli rädd att när man väl gör det man önskat så länge och drömt om men inte riktigt vågat eller haft möjlighet att göra, kommer det bli samma slags känsla? Typ, jaha nu har jag gjort det också, vad kommer härnäst!?
Jag antar att det är för att jag inte hittat mig själv ännu. Om man nu någonsin hittar sig själv?
Jag vill tro att när man hittat det man söker efter att man ska känna en sådan passion att det är det enda man vill göra (tills man tröttnar på det och vill utvecklas till nästa steg mot fulländande.)

Jag är bara trött på den tomhet som infinner sig alltför ofta trots att jag har ett så otroligt rikt liv med underbara vänner och familj och djur och intressen och allt jag byggt upp. Trots detta måste det finnas något mer! Nån större mening med mitt jävla liv ;) Blir rastlös så väldans fort.
Kanske det blir mindre tomt om jag vågar lite mer det som jag drömmer om.