Meadowlark

I Göteborgsposten står det idag om alla dessa moderna kvinnor som väntar med barn tills de är i 40-årsåldern. Hörde också nånstans för ett tag sedan att snittåldern är 35 då de flesta skaffar barn nuförtiden.
Känns som om jag kommer vara en av dem, om jag nu överhuvudtaget vill bli mamma. Hur vet man på riktigt att man vill/inte vill.

De flesta jag känner tänker och känner som jag, att de på riktigt inte vet om de någonsin vill och att det lutar mer åt nej än ja.
Jag tycker det är intressant att det fortfarande finns de i ens omgivning som blir totalt chockade om jag säger att jag inte är säker på att jag vill ha barn någonsin. Som om jag är en alien eller nånting. Det besvaras alltid med att men du är ju ung och du kanske ändrar dig. (detta kan vara från någon i samma ålder som mig)
Men enligt tidningarna så är jag ju inte ung längre. Det är snarare dumt av mig att vänta med tanke på risker som kan uppkomma.
Sen så blir även vissa chockade av att jag i såna fall hellre adopterar. - Men vill du inte ha en egen!

Jag får ofta kommentarer kring att jag gift mig ungt. Borde inte ni ha skaffat barn vid det här laget frågar vissa. Jag har alltid tyckt det varit konstigt att folk har lättare för att skaffa barn tillsammans än att gifta sig. För mig är barn något ofantligt mycket större och mer ansvarsfullt än att gifta sig. Man är bunden till denna person mer än om man gifter sig. Man kan alltid skilja sig om det går åt helvete, men har man barn tillsammans måste man alltid ha med varandra att göra på något sätt. Sen gifte inte vi oss för att skaffa barn. Vi gifte oss för att vi ville ge varandra ett löfte om att "jag är din." En kärleksförklaring helt enkelt. Inget religöst, traditionellt eller så. Sen följer man såklart normer utan att man egentligen reflekterat över dem, men nu i efterhand ser jag det mest som en fin gest. Jag ville inte gifta mig innan jag träffade Christoffer.

Jag har på senaste tiden varit väldigt kluven till vad jag egentligen vill. Har inte känt nån stress kring det förrän ju mer medier uppmärksammar det nu på sistone. Om jag nu vill ha barn borde jag inte ansträngt mig redan för att få det då? Trots detta så vrider jag och vänder på det och från ena dagen vill jag verkligen inte, till att ibland stundtals känna att det skulle väl kunna vara mysigt. Det är dock inte något syfte jag har i mitt liv. Jag kan inte se att jag skulle ångra det om jag inte kunde eller valde att få barn i ett senare skede. Jag tror mitt liv kan bli trevligt ändå :)

För mig räcker det med våra "bebisar", gummorna och Bilbo. Det är våra barn, oavsett om vi inte har fött dem så älskar jag dem mest av allt i hela världen. Sen om vi utökar vår lilla familj med fler lurviga varelser eller människorbarn får vi se.